Käringlägret inleddes med sedvanligt kånkande och släpande. Vi enades om att inte ta med egen båt utan nyttja lokala tillgångar, ändå var det en hel del som skulle hanteras och lastas ombord på färjan i Hälleviksstrand och sedan lastas av på Käringön. Denna charmiga lilla ö är som bekant bilfri, endast man-kraft är tillåten. Och den saknades av natuliga skäl – däremot fanns det ett överflöd av q-kraft och framför allt finess. Ett antal IKEA-vagnar kunde nyttjas för transporten. Vi hade alla helgarderat oss med dubbla flaskor och lite extra bly i fall att. Självaste kaptenen på färjan liksom matrosen blev engagerade i vår utfärd och en extra landgång lades ut. Väl framme vid hamnen på Käringön gick det som smort. Ingegerd väntade självklart på kajen, ett härligt återseende och möte. Efter lite dragande (bättre än bärande), lite fixande och trixande stod det klart att något nattdyk blir det inte utan i stället ägnades fredagkvällen åt Käringökräftor. Havskräftor är inte samma som käringökräftor… Otroligt gott och så fint dukat – vi kände oss mer än välkomna. Tack Ingegerd!!!

På lördag förmiddag gjordes helt enligt plan ett landdyk. Det var nog det sämsta dyk någon av oss kärringar någonsin gjort. Det var 2 m sikt (svårt att se Malin i andra änden på parlinan), fanns inget att se mer än lite rörledningar och en ganska fin lerbotten som såg likadan ut hela tiden och så var det väldigt strömt. Vi skulle gå längs berget mellan Rescue Center och Petersons Krog men Malin och jag virrade bort oss vid ett klipphäng och hamnade i ingenting. Samma syn överallt. Vi simmade på i vad vi trodde var rätt riktning (har aldrig missat detta tidigare) men lyckades hamna mitt i den ganska livligt trafikerade farleden. Strömmen (ca 2 knop) hade förvillat oss totalt och vi bestämde oss för att ytsimma tillbaka. Ingegerd hade ordnat back-up och en stadig båt låg med dykflaggan i topp jämte oss när vi kom upp – puh… Så nu kommer väl en kompass anslutas till både min och Malins utrustning… Lena och Charlotte hade inte heller mer flyt, helt enkelt ett skitdyk.

På eftermiddagen skulle vi åkt ut med Håkan, en lokal mycket erfaren dykare med en finfin båt, för ett båtdyk. Dessvärre blåste det kuling, det regnade och det var väldigt strömt (eller “ded iijar” som bohuslänningen säger). I stället bestämde vi att vi skulle göra ett nytt landdyk men nu åt andra hållet längs en stenpir. Lena och Charlotte var kvar på land och Malin och jag var först ut. Efter morgonens utfärd var vi ense och att nu håller vi kompasskursen och vi håller oss längs piren. Det i kombination med riktigt hårt väder resulterade i att vi inte kom ner på något vettigt djup utan bubblade omkring på 2-3 m. En rejäl avvikelse från kursen skulle ha krävts och det var vi av olika skäl inte så sugna på… Lena och Charlotte gick inte i alls utan vi bokade in ett nytt försök till båtdyk med Håkan under söndag morgon. Snart därefter spreds ryktet på ön om en båt som bärgats med en ankarlina i propellern spred sig och hamnkaptenen undrade om inte dyktjejerna kunde hjälpa till. Lena och Charlotte behöll grejjerna på i avvaktan på mer info. Sedan visade det sig att det inte var en ankarlina utan motorhaveri. Kanske inte riktigt samma sak..

Ganska mollokna men ändå vid gott mod äntrade vi Petersons Krog. Vilken lokal, vilken personal och vilken mat… Utanför pinade regn i kulingtempo och vi satt omgivna av stearinljus och njöt av husets specialiteter. Jag tror det blir musslor för hela slanten nästa år..

Så på söndagen satte vi allt på ett kort! En ändring av dykplats då kraftig gammal sjö spökade runt Svarten där vi tänkt dyka. I stället blev det Pinan nordväst om Käringön, ett skyddat sund i nordvästlig riktning (tror jag).
Kanonservice från Håkan och mycket go stämning ombord – äntligen ett riktigt dyk! Och det blev ett bra sådant! Här växlade klippbotten med sandbotten, det kom branta klippväggar och väldigt vackra formationer. Längs klipporna var det riktigt vacker växtlighet och massor av fisk, som att simma i ett akvarium. Dödmanshand och havsanemon – allt fanns. Inga direkta besvär av ström -detta är en riktigt bra dykplats! Det pratades och det grejades och det skulle tvättas hår innan Håkan, ganska paff, kunde ratta sin fina båt tillbaka mot ön.
Mycket lyckliga vände vi tillbaka till vandrarhemmet. Vi hade redan checkat ut och tömt rummet (alla sov såklart i samma rum fast det fanns gott om lediga, vi kunde inte bestämma vem som skulle sova med vem -trångt men mysigt) och Charlotte hittade en själsfrände i fråga om städning med Vandrarhems-Marie. Vi var alla glada för detta då ingen annan i sällskapet är.. vad ska man säga.. lagd åt det hållet vad det gäller just städning. Jag vet knappt vart dammsugaren står i mitt eget hem, Lena värnar om miljön och Malin städar när hon måste. Vårt lilla rum var alltså kliniskt sanerat efter vårt besök vilket nästan chockade Marie – det hade hon aldrig upplevt. Vajjert Challan!
Efter att vi vinkat av Ingegerd och Anderberg (som hon delar GP med sedan många år) så strosade vi runt ön, beundrade Måseskärs fyr och lät oss tjusas av denna lilla charmiga ö. Sedan var det bara att släpa, kånka och dra igen…
Men som vanligt är det mödan värt – vi känner oss väldigt säkra på att vi kommer återkomma. Letar redan datum för nästa hösts kärringläger!