Det dimper ner helt otroliga skildringar av Barbros äventyr på Grönland. Jag har missat att lägga ut att hon paddlat kajak i midnattssol samt bevittnat arbetet efter en skjuten isbjörn. Overkliga upplevelser!

Här är i alla fall det senaste brevet Barbro skickat:

29 maj 2011. Mot Kullorsuaq. Så var det då dags för några dagars “bygdebesög”/hembesök igen. Denna gång gick flygfärden till den mest avlägsna delen av Upernavik-arkipelagen. Byn Kullorsuaq ligger på en liten ö med samma namn 1½ timmes helikopterfärd rakt norrut från Upernavik. Drygt 450 invånare. Mer än dubbelt så många hundar! Man lever helt och hållet på jakt och fiske. Några andra utkomstmöjligheter finns inte. Det är hårda livsbetingelser i det krävande högarktiska klimatet. Byn hör till de fattigaste på Grönland enligt officiell statistik.
Avresan från Upernavik norrut blev framflyttad gång efter gång med några timmars varsel. Snöoväder och aska från det isländska vulkanutbrottet trasslade till tidtabellen för Air Greenland. För ett par dagar sedan kom vi faktiskt iväg till synes utan problem, tolken Daniel och jag. Men efter knappt en timme i luften fick piloten order från flygledningen att vända åter. Det var det omtalade – men helt osynliga – askmolnet, som tydligen tagit en annan riktning än den förutsedda. Kändes minst sagt lite snopet att efter ett par timmar i luften komma tillbaka till resans utgångspunkt, flygplatsen i Upernavik. Samtidigt förstås tryggt att veta, att AirGreenland sätter säkerheten främst.
Till slut kom vi så iväg på allvar idag, söndag morgon. Helikoptern är sedan flera dagar lastad med de tunga “bygde-kassarna”. Så kallar man de stora plåtlådorna, som packats fulla med sjukvårdsutrustning, läkemedel, vacciner och våra personliga tillhörigheter inklusive mat för sex dagar. (Man kan inte säkert räkna med, att det finns något större utbud av mat att köpa i byns lilla handelsbod.) Tolken Daniel och jag trängde ihop oss i den tungt lastade helikoptern med ett par bybor, som varit inlagda på Upernaviks sjukhus och nu skulle hem till “bygden” igen.
Så – äntligen! -lyfte helikoptern. Vi flög på låg höjd över det vackra, ödsliga landskapet. Inga båtar, vägar, hus eller andra tecken på mänsklig aktivitet. Bara svarta berg, vit snö och is, mil efter mil. Hisnande vackert. Man kunde se sälar, som låg på isen här och var. Utanför Upernavik är det ställvis öppet vatten. Men längre norrut är havsisen fortfarande kompakt och håller isbergen fjättrade i sitt iskalla grepp.
Plötsligt dök en en underlig bergsformation upp i synfältet. Som en hög pelare med rundad topp. Det går inte att tala medvarandra i motorbullret under färd. Daniel gjorde istället tecken åt mig – pekade med högertummen rakt upp i luften. Då förstod jag, att vi var framme.
Kullorsuaq betyder nämligen “stor tumme” på grönländska. Byn har fått sitt namn efter den ovanliga bergstoppen mitt på den lilla ön.
Vi landade utan problem på helikopterplattan i byns utkant alldeles vid strandkanten. Snö och is med fastfrusna isberg så långt ögat kunde se. Finns inga bilar på ön. Men man har en traktor med skopa. Den kom väl till pass när all vår utrustning skulle lastas ur och köras iväg till den lilla hälsostationen i byns centrum, bara ett par hundra meter längre bort. Där ska jag arbeta de närmaste dagarna och med Daniels hjälp ta hand om en lång,lång lista med inplanerade patientbesök.

Lycka till med allt och njut Barbro, vi är många här hemma som är väldigt avundsjuka..