Så är jag hemma på min lilla altan igen; Karlskoga tar emot sent denna lördag i början av juli med 25 grader och strålande sol. Ganska exakt 600 mil har jag bakom mig; Karlskoga-Arlanda-Piteå-Haparanda-Rovaniemi-Kirkenes-Mageröya, Nordkapp-Anderöya-Reine, Lofoten- Svolvaer, Lofoten-Hackås-Karlskoga.

Självklart har naturen varit det mest storslagna under den här resan. Passera trädgränsen i finska Lappland, spana ut över ett upprört Barents Hav, Nordkapps magi, Lofotens fulländlighet. Se syrener om och om igen, Nordkapp som inte har någon annan växtlighet än en massa lava och en liten stackars fjällbjörk på några decimeter. Havsörn, delfiner, kaskelotter, späckhuggare.. Helt magiskt! Fisketuren med Leif på Nordkapp känns nästan som en guidning på naturhistoriska.. Gigantiska långor (som åkte i igen, dykarsjuka låg de och flöt på ytan innan de vädrat ur all luft…) och massor av torsk, den största på nästan 7 kilo – det var ett under att den fick plats i den lilla båten. Men samtidigt har alla möten med alla människor varit minst lika underbara, varma och liksom goa. Vänliga och snälla – kanske uppstår en viss kemi mellan människor som förverkligar drömmar, var och en på sitt sätt. Italienaren från Rimini som kör motorcykel hela vägen till Nordkapp. Varje år.. Olika vägar fram och tillbaka, i år var det E6:an.. Eller stollen som körde i 10 km/h i en traktor hela vägen vem vet varifrån men långt körde han…

Jag prickade in fyra dyk och ett fridyk. Två blev superlyckade, det sista dyket på Lofoten är faktiskt det bästa jag någonsin gjort. Nu är det ju inte så jättemånga men ändå 🙂

Lindyk på Anderöya, längst upp i norr på Lofoten. En himla tur då jag var lätt och behövde mer bly i det salta vattnet. Spännande att komma ner under ytan! Späckhuggare passerade längre ut i fjorden men inte just under mitt lilla dyk – tack och lov.
Sedan var det dags för ett båtdyk med Aqua Lofoten. En superbra tjej, Therese, driver ett dykcenter i Reine, längst ut på Lofoten. Vädret var verkligen inte det bästa men jag och de tre andra gästerna åkte en bra bit med deras helt otroliga RIB till en klippvägg utanför Å i Lofoten. De tre norska dykarna var rätt proffsiga, Lill fotar och skriver för DYK bland annat.. (första gången på denna resa som jag såg en kamera som mest liknade en rymdstation). Och så var det jag då. Men Therese styrde upp det hela och det blev urhäftigt! Vilket hav! Sån otrolig kraft och så mycket liv! Dödmanshand trängdes i hundratal, sejstimmet vände om och kom tillbaka ganska nyfikna, klippformationerna, den otroliga faunan med meterlånga växter. Klarheten, stillheten, kraften.. Jag frågade såklart innan om det skulle vara strömt men på det svarade Therese bestämt att “vill vi ha strömt så dyker vi där det är strömt”. Jag kämpade i alla fall på för fullt (inget hundsim denna gången Chrilla) och nog var det strömt. Men inte på ett obehagligt och skrämmande vis, bara så att havet påminde om och visade sin urkraft…

Sedan åkte vi österut mot Svolvaer och Lofotens Undervattensklubb (tack Facebook, tack!). De skulle göra ett landdyk och spana efter någon speciell fisk som jag tyvärr inte uppfattade på norska. Men jag tänkte hänga på ändå. Det här var riktigt tuffa grabbar! Det blåste 15 m/s rakt in mot den viken vi skulle gå ut i. Dessutom haglade det och var meterhöga vågor. Jag tänker såsom alltid att jag prövar hur länge det känns bra. Det gjorde det till 20 m ut i havet på 2 meters djup. Det krängde och det drog, ingen sikt och bara allmänt… inte kul! Bröt dyket och hade faktiskt fullt upp med att bara ta mig tillbaka till land igen bland dessa vågor och klippor. Inga parlinor och ingen parkontroll… Inte min grej! Men såklart en upplevelse ändå!

Den oväderskvällen var varenda campingstuga på hela Lofoten upptagen. Vi fick en bilplats på en liten oansenlig men personlig camping utanför Svolvaer där färjan skulle gå söderut dagen efter. Fotboll i den härligt varma receptionen.. Helt fantastiska UV-foton hänger på väggen. Enligt campingägare Kjell är det en liten tysk man i 70-årsåldern som sitter mitt i den brokiga gruppen av fotbollsfans som tagit korten. I pausen möter jag honom och jo, han dyker sedan 50 år och fotar mycket. Han är på Lofoten i flera veckor på sommaren och på Indonesien i en månad på vintern. För det tycker han är bra. Och jo, han ska dyka i morgon. Vädret ska bli bättre och han har ett favoritstället han gärna vill visa. Framåt lunch sprack det upp och vi tog oss till dykplatsen, en nedlagd fiskfabrik bara några hundra meter från campingen. Gühnter åkte i sin lilla gummibåt, jag tog bilen. Vi gick i okomplicerat från land och bara på någon meters djup insåg jag vad som komma skulle. I fundamentet till den här gamla fiskfabriken växer och frodas allt man kan önska se i nordiska vatten. Lite strömt kanske, men inte besvärligt. Allt fanns! Trots att min mask hade sin sämsta dag någonsin, lyckades vattenfylla den helt lite oplanerat, så var det här mitt bästa dyk någonsin! Fast det fanns läskiga grejjer som gamla nät och linor. Under 40 minuter kunde jag njuta av detta oslagbara skådespel! Gühnter förbrukade 40 bar (200-flaska), jag 150 (300)..

Lofoten 4-ever!!

På väg söderut blev växtligheten mer och mer bekannt, fjordarna var bedårande och vägarna… norska. Det var en viss lättnad att komma över den svenska gränsen, vägen blev liksom rak direkt. Undrar om norrmännen helt enkelt skippar linjalen när det ritar upp sina vägar?? Ett långpass på 80 mil och vi kom fram till Hackås utanför Östersund där vi har ett hus. Första bekannta adressen att mata in i GPS:en på två veckor, ganska mysigt! Efter två dagar med jämtländskt lugn och myggbett, knottbett, bromsbett och myrbett var det dags att åka söderut igen. Samla intrycken och planera nästa resa norrut…