Simma med delfiner

Nej, inte igen, svor jag så att det fräste ur min regulator. Andra dyket för dagen och vi blev avsläppta ur gummibåten vid samma vrak som vi dykt på tidigare. Vraket var helt okej, men att dyka där igen kändes lite överdrivet när vi hade fyra andra, för oss oupptäckta vrak bredvid. Men det skulle visa sig bli min största dykupplevelse någonsin.

Jag, Hasse Ekberg, Sören Kristiansson, Ulf Jandér, Lars Holmström och Tord Olsson hade följt med på Carl Carrs årliga resa till Röda Havet i Egypten. Det var nionde året som han anordnade de här resorna och de flesta ur Karlskoga sportdykarklubb har gjort resan, nu var det min tur att få dyka i det klara och blåa vattnet i Röda Havet.

Från ishavsklimat på parkeringen utanför Arlanda till flygplatsen i Hurghada var lång, att kliva ur planet och mötas av ökenklimat var något annat än regn och rusk.

Normalt tar båten New Ramoza runt 20 personer, men vi var bara sju stycken. Tahib, en av delägarna och båtens dykguide förklarade för oss att han gillade svenskarna och att han normalt inte kör en tur med så få personer. Men med en lång bekantskap med både Carl Carr och Karlskogadykarna så ville han bjuda tillbaks, han hade varit vår guide under de här nio åren.

Så nu styrde vi ut från Hurghada i en stor dykbåt med sju dykare och sju besättningsmän, kunde inte klaga på att det var trångt.

När vi låg ankrat vid reven kändes det lite lyxigt när vi kunde se trängseln på de andra dykbåtarna.

Efter några ypperligt bra dykdagar på korallrev var det dags att åka till korallrevet Shab Abu Nuhas. Som rev var det ungefär som de andra, men det här revet låg bredvid farleden och således hade ett och annat vrak förvillat sig och hamnat rakt in i revet. Här skulle vi dyka på fyra vrak som låg utefter norra sidan av revet.

Stort stålvrak

Första vraket var Ghiannis D. Ett 99 meter långt och 17 meter brett fraktfartyg i stål. Fartyget sjönk i april 1983 efter en resa mellan Kroatien och Saudi Arabien.

I vattnen runt Shab Abu Nuhas rådde strömmar vid ytan så här fick vi tömma västarna på luft och dyka ner till botten direkt. Ett otroligt vackert vrak att dyka på. Sikten var cirka 30 meter och vraket var enormt när man kom nära inpå, nästan lite sagolikt. Mängder av olika färgglada fiskar dök upp överallt och efter 37 minuter så var dyket klart. Vi hade sett hela vraket och hunnit med att botaniserar bland fiskarterna med våra kameror.

Tillbaks till New Ramoza för mat och efter någon timme var det genomgång för nästa dyk. Vår dykguide Ezzart förklarade att nu skulle vi dyka på vraket Chrisoula K. Ett nära lika stort vrak som vi skulle kunna dyka in i lastutrymmena på, det såg vi fram emot.

På med dykvästarna och ner i den lilla gummibåten. Det blåste hårt mot revet, nästan meterhöga vågor, så det var samma regler igen, samling vid botten. Ezzart räknade till tre sedan slängde vi oss bakåt och ner i vattnet.

Fel vrak

– Nej, inte igen. De hade kört till fel vrak, vi var tillbaks på Ghiannis D. Visst var vraket mäktigt, men att göra ett dyk igen på ett vrak vi redan undersökt kändes inte så där upphetsande.

Visst, där var det fantastiska tornet med förarbryggan och där var alla fiskar. Efter halva dyket simmade jag mest runt och tittade, brydde mig inte så mycket. Men alla dyk här nere är i alla fall bättre än de mörka och kalla dyken uppe i Sverige. När jag simmade runt där under relingen på vraket såg jag en skugga som gled förbi vid ytan. En dykare tänkte jag. Men så tittade jag en gång till, och där kom två delfiner 20 meter ovanför oss. Som på en given signal dök de båda ner till oss. De simmade fram och tillbaks runt och i mellan oss. De tittade till och nickade lite försiktigt på sina huvuden. Magiskt.

Varje gång vi skulle vidröra dem gled de bara undan några centimeter. Tord simmade upp några meter från botten och de båda delfinerna närmade sig honom. De simmade, den ena ovanför den andra, som om de satt ihop och det såg nästan ut som de bjöd upp Tord till en dans. Sakta gled de runt honom, lite tafatt försökte han hänga med. Men Tord var långt ifrån lika graciös i vattnet. Alltid bara några centimeter från honom simmade de runt.

Kameran, fram med kameran, tänkte jag stressat. Jag måste ta bilder och slet fram kameran som hängde i en lina kring min handled. Kameran var en vanlig digitalkamera som låg i ett luftfyllt och vattentätt kamerahus, vilket gjorde kameran viktlös. Så när jag slet upp kameran så hade den snurrat ett varv runt min regulator som jag andades i. Regulatorn flög ur munnen på mig som en projektil. Snabbt trasslade jag isär sakerna innan jag fick luft och chans att ta mina bilder. Delfinerna simmade runt oss några minuter innan de försvann lika hastigt som de kom.

Väl uppe i gummibåten jublades det över känslan att få simma med vilda, inte tama delfiner som i Kolmården utan vilda delfiner som verkligen ville leka med oss. När vi diskuterade som mest i gummibåten kom de tillbaks med sina vänner och de simmade runt båten en stund innan de försvann igen, mäktigt.

Klappade muräna

Resan blev en dröm för en dykare, sikt på 20 meter, färgglada fiskar och muränor. Sista dyket blev speciellt för då klappade jag en stor muräna. Ezzart hade visat att när muränan ligger och gapar och låter den lilla putsarfisken åka in och ut i munnen för att putsa, då är inte muränan farlig. Enligt honom är det en vänlig fisk. Jag tog mod till mig och sträckte fram handen. Tanken fanns där, skulle jag ha några fingrar
kvar om han högg. Min hand vidrörde försiktig nacken på muränan som inte verkade bry sig att en livrädd svensk rev honom på huvudet.

Efteråt kändes det skönt att ha gjort det, varför vet jag inte. Kanske för att de ser så skräckinjagande ut.

Om klappning av muränor kändes farligt så var det inget i jämförelse med den egyptiska trafiken. En mycket underlig upplevelse. Det de andra berättade och som jag inte trott på visade sig vara sant. I den kolsvarta ökennatten använde inte chaufförerna lyset. Varför var det ingen som visste. När chauffören upptäckte att han mötte någon så tuttade han och ibland slog han på lyset, men släckte det igen. Just det där trafikbeteendet kunde bli riktigt farlig då bilister helt plötsligt kunde åka på fel sida vägen.

Vår chaufför som körde oss till gamla Hurghada visade vad genväg var. Istället för att åka som man skulle genade han förbi en bensinmack och in på fel sida vägen för att sedan hitta en avtagsväg. Det blev alldeles tyst i bussen.

Det blev en drömresa och jag kommer nog ganska säkert tillbaks till de varma och klara vattnen i Röda Havet.

Anders Persson 

(Text från Kuriren) 
För info om kommande resor så ta en titt på http://www.liveaboards.se